Det var aldrig min plan att bosätta mig i Norge, men ju mer jag lär känna landet, desto mer börjar jag tycka om den vilda naturen och norrmännens kulturellt förankrade förhållande till den. Jag säljer allt jag äger i Polen och köper en liten gård på Finnskogen, precis vid gränsen till Sverige. Här finns en skog, en sjö, en älv och åkrar, långt borta från civilisationen. Det kommer att krävas mycket arbete och pengar för att få ordning på stället, men sedan vi flyttade hit har livet fått en ny mening. Vi börjar bygga ett tryggt bo för en oviss framtid. Vi vill att den här platsen ska vara så lugn och fridfull som möjligt, vänlig mot människor och natur. Att den natur som finns här ska ge den moderna stadsmänniskan ro och att vi själva inte ska utgöra ett hot mot den. Vi drömmer om att bli energioberoende och producera ekologisk mat. I två år har vi outtröttligt renoverat byggnaderna med egna händer och pengar.
En dag får jag ett meddelande: Kom till ett möte om byggandet av vindkraftverk i vårt område.
För mig är värnandet om miljön väldigt personligt. När jag förr hörde begreppet “grön energi” tänkte jag automatiskt: “Det är inte för sent, vi kan fortfarande rädda planeten”. Jag har stöttat grön energi helhjärtat, så jag fick inte panik när jag fick inbjudan. Snart insåg jag dock att närmaste vindkraftverk kommer att byggas bara 800 meter från vårt drömhus i skogen, långt från civilisationen. På åsen på andra sidan sjön. Sjön fungerar som en stor förstärkare. Vi hör vad grannarna på stranden mitt emot säger, trots att det är långt mellan oss. Jag går till den plats dit vi brukar ta med gäster och vänner på vintern för att “lyssna på tystnaden” (på sommaren hör vi fåglar). Jag börjar undra hur det kommer att bli nu. Varken tystnad eller fåglar, skulle jag tro. Jag vet att vindkraftverk dödar fåglar och att infraljud kommer att skrämma bort allt som kan fly därifrån. Kanske också älgar och rådjur, som jag tycker om att titta på från fönstret.
Jag börjar bli nyfiken på dessa vindkraftverk. Jag deltar i mötet som anordnas av LandInfra, företaget som vill bygga dem här. Jag kollar upp dem på nätet först. Det är ett stort företag, även om de började som en startup. De hävdar att de vill rädda världen från hotet från fossila bränslen och pratar mycket om att minska CO2-utsläppen. I vårt område planerar de att bygga tjugotre vindkraftverk som kommer att producera 150–230 MW “ren energi”, med en beräknad livslängd på 30 år. De har redan fått ett första godkännande från svenska Eda kommun och från företaget som äger skogarna på den svenska sidan.
Jag besöker skogsägaren Stora Ensos hemsida. Allt ser vackert, rent och ekologiskt ut. Så mycket omsorg och ansvar, vackra träprodukter, miljövänliga pappersförpackningar, förnybara och gröna. Men när jag surfar vidare på webbplatsen upptäcker jag snabbt att jag har att göra med ett multinationellt företag som skryter med att de är en av de största privata skogsägarna i världen: 2,02 miljoner hektar! Bara på området nära norska gränsen, där vindkraftverken ska byggas, äger Stora Enso 3 500 hektar produktiv skogsmark och det är bara en liten del av deras totala skogsinnehav.
På mötet med LandInfra ser jag en leende säljare som försöker överbevisa invånarna på båda sidor om gränsen att hela vindkraftsprojektet kommer att bli väldigt lönsamt för dem. Det är inte klart hur, eftersom intäkterna bara kommer att gå till den svenska sidan. Eda kommun kommer att få stora skatteintäkter och alla kommer att få det bättre. Stora ord sägs om att nödvändiga undersökningar kommer att göras i naturen och att planen kommer att ta hänsyn till skyddade fågelarter. LandInfra gör allt för att rädda miljön.
Jag tänker på de oskyddade tranorna, vildgässen och lomfåglarna som häckar vid insjön och i hela området. På ugglorna, hökarna, örnarna och tornfalkarna jag ser över huset. På småfäglarna, där jag inte ens känner till namnen på hälften av dem. Och på fladdermösen som flyger i skymningen. Det känns tungt när man föreställer sig vad som kommer att hända med dem när de träffas av vindkraftverkets vingar …
Den leende mannen från LandInfra blir avbruten av någon i salen. Det är en svensk. Jag förstår inte allt han säger, men förstår att han bor vid den väg som leder till den potentiella vindkraftsparken. Han frågar hur hans liv blir när byggnationen kommer igång och tusentals ton betong som krävs för fundamenten till varje enskild turbin ska transporteras förbi hans hus på lastbilar. Innan dess måste han förstås också leva med att skogen huggs ned, för ingen kommer att sätta upp gigantiska vindkraftverk på tätbevuxna åsar.
Och, jag har inte nämnt det än. Det ska bli 23 kraftverk, och vart och ett ska vara 300 meter högt (sic!). Lägg sedan till höjden på åsarna och tänk dig hur synliga de blir. Det här ska bli framtidens vindpark, ett projekt i extra plus-klassen, förklarar den leende säljaren. LandInfra har aldrig tidigare rest så höga torn, men eftersom vindförhållandena i det här området är osäkra vill de utnyttja vindarna på så hög höjd som möjligt.
Samtalen fortsätter i salen. Någon frågar om de drastiska värdefallen på hus och gårdar, andra om buller och infraljud, och yutterligare andra om turismen och kulturarvet efter norska och svenska skogsfinnar. Någon nämner ljusföroreningar och skuggor från turbinbladen. Det är många frågor, men varje gång den leende säljaren börjar tappa fattningen kommer två PR-assistenter raskt till hans undsättning med oavbrutna försäkringar om att allt är under kontroll och i sin ordning.
I broschyren om vindkraft som företaget delar ut står det att deras ansökan om bygglov måste genomgå många processer och att resultatet beror på om samhällets bästa väger tyngre än individens. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att bli lurad. Samhällets bästa verkar betyda företagets intäkter, medan individens bästa betyder mitt eget vara eller inte vara. Som om inte det vore nog ruineras jag redan av de skyhöga elräkningarna. Det hjälper överhuvud taget inte att jag har ett vattenkraftverk bara några hundra meter från mitt hus, eftersom strömmen därifrån skickas till en helt annan bygd. I stället får jag ström från ett kraftverk många kilometer bort.
Jag försöker vara ansvarsfull och reflekterar ett ögonblick över den här individualiteten, multiplicerad med alla andra invånare i närliggande byar. Kanske det är sant att våra 200-300 hushåll betyder mindre för planeten än att hundratusentals andra får tillgang till “grön energi”. Men när jag tänker närmare på det är det en sak jag inte forstår, det som verkar viktigast men som man helt bortsett från: Vad gott kan komma ut av att producera den här energin till en så hög kostnad och med så stor naturförstörelse?
Jag förstår att brukade skogar inte är de gamla urskogarna, som det nästan inte finns några kvar av på jorden. Men det är ändå skogar – våra gröna lungor som absorberar CO₂ och bidrar till miljöskydd så länge de växer. Vad är “grönt” med att hugga ned 3500 hektar skog? Vad är “grönt” med att förstärka landsvägar så mycket att tunga lastbilar med betong och andra byggmaterial kan köra på dem? Eller med att bygga en enorm industriell infrastruktur på åsarna ovanför en ren insjö?
Hur “grönt” är det egentligen att gjuta fundament på flera hundra ton för varje enskilt vindkraftverk mitt i skogarna, bland små byar och jordbruk? Hur är det med de tonvis med smörjmedel som krävs till turbinerna eller den mikroplast som faller av turbinbladen? Och de bränder som kan uppstå? Vilken “grön” påverkan kommer infraljud och mikroplaster att ha på de fiskrika, vackert belägna insjarna och älvarna? Och hur kan själva vindarna förändras – deras styrka, temperatur och mikroklimat? Vad händer med området när vindparken efter 30 år inte längre är lönsam? Kommer den lämnas vind för våg och låta skogen själv läka sina sår eller kommer det en annan typ av industri där? Och kommer den industrin att vara grön?
Jag tänker på detta nu, medan jag tittar på den klara stjärnhimlen ovanför mig. I mitt hemland har jag aldrig sett en sådan himmel sedan tidig barndom, då jag var uppe i bergen. Det finns inte längre sådana himlar över Europa, förutom kanske i stjärnparkerna. Tills helt nyligen kunde jag inte förstå att vi producerar så mycket ljusföroreningar att vi måste skydda själva utsikten till stjärnorna från oss själva. Men nu bor jag i Norge och även om Finnskogen inte ligger så långt norrut händer det att vi får en glimt av norrsken här. Kommer det fortfarande att vara möjligt när vindkraftsanläggningen kommit på plats? Kanske måste vi lägga romantiken och sentimentaliteten åt sidan och gå tillbaka till ekologin. Sägs det inte att starkt ljus förstör de naturliga funktionerna hos nattfåglar, djur och insekter?
Det snurrar i mitt huvud. Och jag har ännu inte kommit till mina egna mänskliga rättigheter – rätten till rent vatten, ren luft, skyddet av den fysiska och mentala hälsan och välbefinnandet. Rätten till att de stora företagen jag flydde från i staden inte förstör mitt liv och krossar mina drömmar. Och till slut, helt enkelt, rätten till att inte förlora allt jag har investerat i ett grönt liv, och potentialen för framtida gröna projekt knutna till vår lilla plats vid världens ände mitt i ingenting.
